Det var evigheter sedan någonting brann i alla fall nära mig.
Natten närmar sig med stormsteg. Håller hjärtat för ännu en natt?
Jag söker efter en hand att hålla, för jag orkar inte stå på mina egna ben i natt.
Natten kom som alltid.
Jag minns att jag skrev något om regn som faller på utsidan och tårar som alltid faller på insidan.
Jag låg mellan lakanen och lyssnade till regnet i något som kändes som timmar.
Sömnen kom och tog mig, som den alltid gör förr eller senare. Oftast senare.
Idag är jag lugn. Hjärtat slår rätt idag. Inga tårar har ännu kommit på besök.
Men jag kan ändå inte låta bli att invänta fallet.
För allting faller. Förr eller senare faller allt. Det är så det är, så det alltid har varit.
Men nu är jag lugn. När mitt hjärta är lugnt är jag lugn.
Jag räknar inte längre andetagen. För jag vet att allt är i balans för stunden.
Pokerface.
Hjärtat är lugnt. Det slår. Jag känner det inte, men jag vet det.
Jag har lärt mig att det är bäst när man inte känner hjärtslagen.
Det är bäst att veta utan att känna. Känslor är bara jobbigt.
Okt.24.2009
Look at the stars, look how the shine for you and everything you do.
Orkar inte. Vill inte. Måste.
12.52.
Aldrig har klockan gått så långsamt som idag. Aldrig har jag räknat andetag som idag.
ett, två, tre. Kvadraterna hjälper inte nu.
Försöker blicka på November. På flykten härifrån. Men jag vet att flykten inte varar för evigt.
Jag kommer inte ens vara borta i 72 timmar. Och innan flykten måste jag orka.
Måste, men vill inte, Måste, men orkar inte, Måste, men kan inte.
Hur gör man då?
12.55.
Avslut.
Åker härifrån snart.
Adjö.
*
Känslor som spränger. Hjärtesorg. Och nämnde jag ångest?
Alltid denna ångest.
Jag orkar inte hålla ryggen rak längre.
Vintervila.
Den kommer tidigare än väntat. Alla måsten är för stora nu och jag orkar inte riktigt med.
Inte hjärtat heller.
HJÄRTA EFTERLYSES.
Ett som orkar slå för två och som orkar bära känslor lika starka som orkanvindar.
För mitt orkar inte det längre. Det måste vila. Vintervila.
Kraven, pressen och stressen. Hjärtat säger stopp.
Jag med.
Mitt hjärtas röst kan nog vara ostämd ibland. Instängd i ett bröst, en ambassad som saknar sitt land.
(Rubriken kan vara ett av de finaste citaten jag vet. Kan vara. )
Jag står fortfarande och trampar i mitten och känner hur andetagen kvävs mellan
alla murar, som jag byggt upp för att skydda mitt hjärta.
Ett hjärta måste skyddas ifrån mycket, men det farligaste för ett hjärta är svek.
Jag har lärt mig det med tiden, att ett hjärta inte orkar bära hur många svek som helst.
Mitt har nått sin gräns, därför måste jag skydda det extra mycket nu.
Jag står ofta och trampar i mitten.
Jag står här i rädsla för att hjärtat kan gå sönder ifall jag tar steget åt fel håll.
Och hur kan man vara säker på vilket håll som är det rätta?
Vet du vad det är som går och går, lika säkert som hjärtat slår? Vet vad det är som går och går, döljer och läker alla sår?
Konsten att känna sig utanför.
Att befinna sig i en evig periferi där man ser på hur drömmarna passerar förbi.
Det skapar en känsla som får hjärtat att vrida sig i bröstkorgen flera gånger i minuten.
Otakt, feltakt, ständigt fel. Hjärtat slår alltid fel eller slår pulsen fler. Alltid otakt.
Tre steg före, tre steg efter. Missar ett slag. Aj. Missar två. Hjärtattack.
Ni fattar.
Räddningen finns i andetagen har jag kommit på.
Att andas i kvadrater och hjärtan skapar lugn, det håller tankar på avstånd.
Men vissa säker tränger ändå igenom huden, du är en av dem. Jag hatar dig för det.
Det var inte om dig jag skulle skriva, men du lyckas ändå alltid komma med.
Fuck it.
Jag finner inga fler ord att skriva.
Och jag fattar ingenting av det jag skrivit.
Därför avslutar vi här och nu.
.
Flykt.
Från din öde ö, från dina papper och pennor
Du är en förlorare, men du kan gömmas i min mun
En människa är inte tung att bära på.
Åh. Jag älskar musiken.
Bit för bit.
00:25
Att inte våga sova i rädsla för att allting kommer falla över mig.
Fast egentligen handlar allting bara om dig.
Om hur patetiskt svag du gör mig.
Warning sign har stått på repeat i två dagar snart med undantag för lite Markus K.
Fantastiskt hur ont en låt kan göra.
The truth is i miss you, yeah the truth is that i miss you so.
Det kunde inte träffa mer rätt än så, det kunde inte få hjärtat att vrida sig mer.
Jag behöver en ny flyktväg
en väg bort ifrån dig.
Men det finns inga fler vägar kvar som är öppna för mig.
Och jag vet att allting egentligen bara handlar om en längtan.
En längtan efter att du ska förstå.
Kär i en bordeline.
kan inte bara sitta ner och se hur saker blir
Då förstör jag hellre allting
Han är kär i bordeline.
Jag är kär i han.
.
Genom tysta skrik och salta tårar.
Det blir bäst så.
Det är alltid bäst så.
Låta tystnaden kväva sorgerna och mörkret gömma dem.
Det som inte syns finns inte.
Yeah right.
Fuck it.
Det är höst nu.
Det är höst nu.
De säger så.
och även om de inte sa det, skulle jag ändå veta det.
Det syns och det känns, det känns ända in i bröstkorgen att det är höst.
Träden är färggladare än vanligt, och sedan är det ju den där kylan, den eviga kylan.
Kylan som tränger igenom alla murar, igenom skalet, den tränger ända in i bröstkorgen.
Ända in i hjärtat.
Ni vet hjärtat där allting ryms, allting som inte fick plats någon annanstans.
All smärta, all hjärtesorg, alla slag, alla ord som var för svåra och för stora finns där.
Och mittemellan allt det där finns även glädjen och allt det fina.
Fast det finns inte så mycket av det, det tar inte sådan stor plats.
Men det är höst nu.
Och det blåser kallare nu. Vindarna är både kyligare och starkare än andra tider på året.
Jag faller av vinden.
faller omkull,
skrapar knäna
tappar hjärtat
som går sönder igen.
Som alltid.
Hjärtat går alltid sönder när det är höst. Ingen årstid är så farligt för ett hjärta som hösten.
Jag vet inte varför, det bara är så.
Våra hjärtan klarar inte av att gå från värmen till kylan.
Det är höst nu.
Jag vet,
mitt hjärta gick just sönder.
