Fuck you.
Du vände mig ryggen och det enda som fanns där för att fånga mig när jag föll var kylan. Allting faller, förr eller senare faller allt. Men du har alltid sagt att jag aldrig skulle bli hon som föll så där handlöst som allting annat. Jag skulle aldrig bli som de andra. Aldrig bli en i den gråa massan. Du lovade mig det. Men löften brister, precis som allting annat. De faller och blir till ännu en bortglömd sanning som kallas lögn. Men du glömde visst bort det på vägen. Du verkar inte ens komma ihåg att du glömt bort mig.
Men vet du?
Det gör ingenting. Jag är van nu. Jag tror faktiskt jag är det nu.
*
Ni som känner mig vet att det finns en annan plats där jag skriver.
Jag återkommer här någon gång då jag har något att säga.
Känslokall.
Att slippa känna allting som finns under huden, i mitt hjärta och i varje hjärtslag.
Jag orkar inte tänka mer.
vill bara vara säker.
inte känna.
bara veta.
Heartbeats.
motljuset
reflekteras i dina ögon
ditt leende skapar
endorfiner.
och
det gör ingenting
att motvinden alltid
blåser åt mitt håll.
inte så länge du håller min hand.
13.
vår dag.
*
Under min puls.
finns du
och allting som
håller mig vid liv.
----
Det är December. Jag kan inte sova.
Ett rastlösthjärta och ett alldels för stort huvud
håller mig vaken.
Kanske är det inte så stort, men det känns så.
Som att det kan sprängas precis när som helst.
Kanske är det bara jag
eller mina lakan som är för stora.
De kväver mig.
Jag liksom druknar
i mig själv.
Jag behöver någon
som håller i mig
liksom hela tiden.
Jämt.
men mest nu.
----
Daterat en sömnlös decembernatt.
*
Det är då lusten om att vilja ge upp känns närmare än någonsin.
Genom en iskall vinter.
Det finns för mycket som känns under huden där. För mycket minnen.
Allt jag saknar, allt jag är tacksam över att slippa och allt jag längtar efter finns på något vis där.
Allt som är och allt som varit, döljer sig bland husen och gatorna där.
Men mest av allt finns han där. och hon fanns där en gång, i en annan tid.
I Fredags var det ännu en årsdag. Jag överlevde, tror även M överlevde.
Men vi saknar honom. Det gör vi alltid. 6 år har gått fort. För fort kanske.
Kanske är det bra att tiden går fort, kanske inte. Jag vet inte.
Men jag vet att saknad kan man lära sig att leva med ibland.
Livrädd för att leva.
Mannen i den vita hatten. Repeat.
Förstår inte grejen med att alltid vara förloraren.
Hur jag alltid lyckas så fruktansvärt dåligt.
En hand att hålla.
En famn att falla i.
Ett hjärta som vill slå.
För mitt vill faktiskt inte mer.
Önskar att jag kunde hålla käften.
Ånger. Ångest. Ånger. Ångest.
Vill inte andas. Måste andas. Vill andas. Vill inte leva. Måste leva. Vill leva.
ÖNSKAR JAG KUNDE STANNA TIDEN.
Tankebanor krockar. Tänker samma tankar en, två, fyra, sex gånger. Tappar räkningen.
Finner ändå inga svar. Finner ingen lösning. Ingenting.
Står på samma ställe som jag gjorde när jag tänkte första gången.
MEN
Om jag hade lite hjärta att dela med mig
så vet jag vilka som skulle fått det.
Du är en av dem.
Vem är du att mig fördömma.
18 år. Vuxen och allt det där.
Min dag kom, precis som för alla andra. Min dag kom idag.
Det finns inga flyktvägar kvar för sådana som oss.
Mitt hjärtas stad är Göteborg, har alltid varit, kommer alltid vara.
Verkligheten smyger sig på nu. På Tisdag är allt som vanligt igen.
Men imorgon väntar min sista flykt innan verkligheten helt är tillbaka.
Håll ut jag behöver dig.
*
Jag flyr imorgon.
Flyr till allt som känns viktigt just nu.
Gbg. Anna Ternheim. Kramar. Vänner. Andetag.
Sten mot sten.
När luften träffar mina lungor och en sekunds lugn kommer på besök,
då kommer nästa fall exakt samtidigt. Aldrig lugn. Aldrig ro. Aldrig bra.
Jag håller mig vid liv med hjälp av fina texter och andetag från vänner.
Ibland dansar jag bort sorgerna till patetiska sånger. Det känns bättre då.
I alla fall när man dansar tillsammans med sina vänner.
Det handlar om att överleva när världen försöker krossa dig, har en vän sagt.
Men hur överlever man när världen redan krossat en till noll?
Snälla lär mig det.
Jag kämpar med ord som inte vill komma ut, och ord som kommer ut fel.
Jag är elak mot alla som inte förtjänar det, jag är elak mot mina hjärtan.
Allting är en kamp.
En kamp om att vinna fallet som känns som
sten mot sten.
Orkar inte försöka mera, orkar inte imponera.
Om jag hade lite kraft kvar att ge dig, om jag hade lite hjärta att dela med mig,
om jag hade lite kärlek så var den till dig.
Jag mest lyssnar på musik hela dagarna, går till min skola, kommer hem och konstaterar
allt jag borde göra, en som jag inte gör.
Undanflykter är min räddning nu.
Jag tar smällen nästa vecka istället.
Hjärtat och hjärnan behöver en paus nu.
Kent - Röd.
Hjärtstillestånd. Håller andan. Kan inte andas. Lyssnar.
*
Åtminstonde när människor säger att jag är en parodi på andras liv.
Tack för det.
Vi håller oss till poesin ett tag nu.
Känslorna kan vi ta en annan gång.
Puss.
Svarta linjer.
Jocke Berg sjunger för mig om svarta linjer. Att vi ljuger som små barn,
och att vi har har en mikroskopisk chans att bli gamla tillsammans.
Det låter som det finaste som finns när han sjunger det. Jag är kär på nytt i mina älsklingar.
Det gör ingenting att hjärtat går sönder ibland, inte när man har Kent.
Jag lever på hoppet, jag lever i vetskapen om att dom håller mig vid liv.
Jag behöver dom igen, igen, igen.
Här blir man paranoid i ett slags kollektivt utanförskap.
"DET HÄR ÄR INGET LIV, DET ÄR ETT SORGLIGT SUBSTITUT"
Man ska aldrig sluta hoppas.
Aldrig.
Och jag hoppas på att alla trasiga hjäran en dag ska få bli hela.
Även ditt och mitt.
Söndermarken.
Håller ut.
Jag väntar på att verkligheten ska bli lika vacker som i sagorna.
För ni har sagt till mig att det kommer ordna sig till slut.
Jag håller fast vid hoppet, när tron för länge sedan har övergett mig.
Kanske räckte inte Gud till för mig eller orkade jag inte med honom.
Jag vet inte.
Jag håller andan.
Kväver orden som ni inte vill höra. Säger halva sanningen. Försöker passa in.
Målar in allting i ordet lagom. Men mitt hjärta har aldrig varit lagom.
Antingen för mycket eller för lite. Aldrig balans. Aldrig lagom.
Jag håller andan.
Håller ut.
Precis som jag alltid har gjort.
