Det är höst nu.
Det är höst nu.
De säger så.
och även om de inte sa det, skulle jag ändå veta det.
Det syns och det känns, det känns ända in i bröstkorgen att det är höst.
Träden är färggladare än vanligt, och sedan är det ju den där kylan, den eviga kylan.
Kylan som tränger igenom alla murar, igenom skalet, den tränger ända in i bröstkorgen.
Ända in i hjärtat.
Ni vet hjärtat där allting ryms, allting som inte fick plats någon annanstans.
All smärta, all hjärtesorg, alla slag, alla ord som var för svåra och för stora finns där.
Och mittemellan allt det där finns även glädjen och allt det fina.
Fast det finns inte så mycket av det, det tar inte sådan stor plats.
Men det är höst nu.
Och det blåser kallare nu. Vindarna är både kyligare och starkare än andra tider på året.
Jag faller av vinden.
faller omkull,
skrapar knäna
tappar hjärtat
som går sönder igen.
Som alltid.
Hjärtat går alltid sönder när det är höst. Ingen årstid är så farligt för ett hjärta som hösten.
Jag vet inte varför, det bara är så.
Våra hjärtan klarar inte av att gå från värmen till kylan.
Det är höst nu.
Jag vet,
mitt hjärta gick just sönder.
