Fuck you.
Du vände mig ryggen och det enda som fanns där för att fånga mig när jag föll var kylan. Allting faller, förr eller senare faller allt. Men du har alltid sagt att jag aldrig skulle bli hon som föll så där handlöst som allting annat. Jag skulle aldrig bli som de andra. Aldrig bli en i den gråa massan. Du lovade mig det. Men löften brister, precis som allting annat. De faller och blir till ännu en bortglömd sanning som kallas lögn. Men du glömde visst bort det på vägen. Du verkar inte ens komma ihåg att du glömt bort mig.
Men vet du?
Det gör ingenting. Jag är van nu. Jag tror faktiskt jag är det nu.
Du skriver väldigt bra. Men jag tror att man aldrig riktigt vänjer sig, trots att man verkligen vill det.
åh. du skriver fantastiskt.
Det som gör mest ont är
att det här lika gärna kunde varit mina ord.
