Fuck you.

Du vände mig ryggen och det enda som fanns där för att fånga mig när jag föll var kylan. Allting faller, förr eller senare faller allt. Men du har alltid sagt att jag aldrig skulle bli hon som föll så där handlöst som allting annat. Jag skulle aldrig bli som de andra. Aldrig bli en i den gråa massan. Du lovade mig det. Men löften brister, precis som allting annat. De faller och blir till ännu en bortglömd sanning som kallas lögn. Men du glömde visst bort det på vägen. Du verkar inte ens komma ihåg att du glömt bort mig.


Men vet du?
Det gör ingenting. Jag är van nu. Jag tror faktiskt jag är det nu.


*

Den här bloggen är tyst. Jag har ingenting att säga er.
Ni som känner mig vet att det finns en annan plats där jag skriver.

Jag återkommer här någon gång då jag har något att säga.

Känslokall.

Ibland undrar jag hur det skulle vara att vara känslolös.
Att slippa känna allting som finns under huden, i mitt hjärta och i varje hjärtslag.

Jag orkar inte tänka mer.
vill bara vara säker.
inte känna.
bara veta.



Heartbeats.

motljuset
reflekteras i dina ögon
ditt leende skapar
endorfiner.

och
det gör ingenting
att motvinden alltid
blåser åt mitt håll.

inte så länge du håller min hand.

13.
vår dag.






*

Krossad.

Under min puls.

Under min puls
finns du
och allting som
håller mig vid liv.

----
Det är December. Jag kan inte sova.
Ett rastlösthjärta och ett alldels för stort huvud
håller mig vaken.

Kanske är det inte så stort, men det känns så.
Som att det kan sprängas precis när som helst.

Kanske är det bara jag
eller mina lakan som är för stora.
De kväver mig.
Jag liksom druknar
i mig själv.

Jag behöver någon
som håller i mig
liksom hela tiden.

Jämt.

men mest nu.

----
Daterat en sömnlös decembernatt.

*

När man inser att man alltid förblir förloraren hur mycket man än vrider och vänder, kämpar och försöker.
Det är då lusten om att vilja ge upp känns närmare än någonsin.

Eldsjälar.

Din varma hud
har brännmärkt min själ
vi dansar
bland dina endorfiner
som skapar lyckorus
två eldsjälar som kämpar
för att räcka till
när omvärlden kväver oss
men i vår eufori
spelar inte det någon roll


Genom en iskall vinter.

Jag har tillbringat några dagar nu i en stad som jag föraktar mer än någon annan stad.
Det finns för mycket som känns under huden där. För mycket minnen.
Allt jag saknar, allt jag är tacksam över att slippa och allt jag längtar efter finns på något vis där.
Allt som är och allt som varit, döljer sig bland husen och gatorna där.
Men mest av allt finns han där. och hon fanns där en gång, i en annan tid.

I Fredags var det ännu en årsdag. Jag överlevde, tror även M överlevde.
Men vi saknar honom. Det gör vi alltid. 6 år har gått fort. För fort kanske.
Kanske är det bra att tiden går fort, kanske inte. Jag vet inte.
Men jag vet att saknad kan man lära sig att leva med ibland.





Livrädd för att leva.

Mannen i den vita hatten. Repeat.
Förstår inte grejen med att alltid vara förloraren.
Hur jag alltid lyckas så fruktansvärt dåligt.

En hand att hålla.
En famn att falla i.
Ett hjärta som vill slå.
För mitt vill faktiskt inte mer.


Önskar att jag kunde hålla käften.

Faller mellan lakanen.
Ånger. Ångest. Ånger. Ångest.
Vill inte andas. Måste andas. Vill andas. Vill inte leva. Måste leva. Vill leva.

ÖNSKAR JAG KUNDE STANNA TIDEN.

Tankebanor krockar. Tänker samma tankar en, två, fyra, sex gånger. Tappar räkningen.
Finner ändå inga svar. Finner ingen lösning. Ingenting.
Står på samma ställe som jag gjorde när jag tänkte första gången.

MEN
Om jag hade lite hjärta att dela med mig
så vet jag vilka som skulle fått det.
Du är en av dem.

Vem är du att mig fördömma.

18 år. Vuxen och allt det där.
Min dag kom, precis som för alla andra. Min dag kom idag.


Pulsslag.

när du ligger bredvid mig
är jag lugn
jag andas rätt
i takt till pulsslagen
som döljer sig under
din varma hud.


jag dansar
igenom drömmarna
med dig tätt intill
hud mot hud
dina känslor bränner
hål i mig.


dina fingrar vilar
mot min puls.
känner du slagen
hur det slår för dig?
alltid för dig,
allt för dig
alltid.


Det finns inga flyktvägar kvar för sådana som oss.

Hemma. Lever. Men längtar bort igen.
Mitt hjärtas stad är Göteborg, har alltid varit, kommer alltid vara.
Verkligheten smyger sig på nu. På Tisdag är allt som vanligt igen.
Men imorgon väntar min sista flykt innan verkligheten helt är tillbaka.

Håll ut jag behöver dig.

*

Jag flyr imorgon.
Flyr till allt som känns viktigt just nu.

Gbg. Anna Ternheim. Kramar. Vänner. Andetag.


RSS 2.0